Vilse i bokskogen

Du vet väl...

2011-03-01T12:02:00.001+01:00

Att jag finns på annat håll?

Tryck, typ, här så kommer du till mina kveruleringar!

Hah

2010-08-12T18:44:00.001+02:00

För den som är lite detektiv så går det att läsa blogg för alla som vill, däremot tänkte jag vara lite hemlig och inte säga hur.

Faktiskt...

2010-06-21T21:15:00.003+02:00

...så har jag inte speciellt mycket emot bröllopet som alla har ondgjort sig över senaste tiden. Vi är en monarki, det närmaste man kan komma sagor nuförtiden, och hon är vår blivande drottning som verkar ha hittat sin groda. Detta tjafs om att skattepengarna borde gå till något viktigare/vettigare? Pah, de skulle ändå inte gå till det som man vill att det skall gå till; sjukvård, a-kassa, sjukpenning och så vidare utan det hade troligen gått rakt ned i fickan på någon redan rik politiker eller någon bidragssnyltande djävel som förstör för de som faktiskt behöver hjälp från samhället.

Har jag att välja på en tupé till Reinfeld eller en lycklig kronprinsessa är valet inte svårt, varför hålla på och gnälla om pengar som ändå inte hade hamnat på rätt ställe ändå?

Något mer som är ironiskt? Större delen av de som jag såg stå och titta på tv-apparaterna på Mariebergs köpcentrum var inte ens "svenskar" i grunden. Detta får mig bara att tänka på att invandrare enligt uppgifter jag läst/hört/djungeltrummats är förvånade över att vi inte stoltserar med vare sig svenska flaggan eller firar nationaldagen ordentligt.

Det enda onda jag har att säga om bröllopet är den där inkompetenta personen som beskrev smyckena de hade på sig där det var så mycket fel att Expressen skall vara glada över att jag inte hade tillgång till en dator med uppkoppling på tåget.

Orka att klaga över orättvisor, man får väl helt enkelt bara se till att vara på rätt sida av samhället och sedan se till att skjuta sig när det börjar vankas långtidssjukskrivning och arbetslöshet. Hmm... Jag kanske skulle börja investera i vapenbranschen?

Munkavle

2010-05-25T20:56:00.002+02:00

Jag saknar min gamla blogg, att kunna logga in och se att räknaren faktiskt har stegrat och att man inte riktigt vet vem det är som läser den. Min förra hade en läsare som hade hittat mig via ren slump och sedan fastnat vilket är väldigt trivsamt för en sådan bekräftelsemissbrukare som undertecknad är.

Därför är jag väldigt smickrad över att en handfull varelser faktiskt tyckte om den nog för att be mig om lösenordet till min "nya" för att jag var trött på vad som skulle kunna ske.

Men jag saknar det fortfarande, samtidigt vill jag inte riktigt byta alltför mycket fram och tillbaka utifall någon läsare skulle tröttna på att bläddra mellan bokmärkena på samma sätt som jag gör när folk byter stup i kvarten.

Förr eller senare så känner jag mig kanske lite modig igen, alternativt att jag känner för en tredje inkallning till chefen för vad jag tycker på min fritid som inte hade några direkta personliga påhopp överhuvudtaget om jag inte missade något. Det känns tryggt att kunna få lite psykopatstatus av sådana saker som jag anser är min humor även om det är ganska sårande att få höra det.

Och vad har detta fått mig att göra alltmer efteråt? Jo, att ursäkta och förklara varje sak jag tycker med en parentes för man vet aldrig vem som kan ta illa vid sig. Märk däremot att inga namn har nämnts här och att jag faktiskt inte vet något namn heller.

Jag må vara långsint men det knäckte mig mer än vad jag ville erkänna.

Sorgligt, men på tiden,

2010-03-21T12:05:00.000+01:00

http://svtplay.se/v/1934191/guldsmedsskolan_laggs_ner

Det finns mer mat angående detta i min andra blogg.

Titta på mig!

2010-03-14T22:02:00.004+01:00

Jag måste skryta känner jag. Inte jag som har fotograferat men smycket har jag gjort förutom fattningen av stenen i mitten. Två framgooglade bilder och en skiss resulterade i det här. Plus att skissen? Nästan identisk med smycket och så brukar det nästan aldrig vara.

Är det fortfarande någon som saknar tillträde till min "nya" blogg Munkavle (fyndigt namn, eller hur?) så är det bara att lägga en kommentar med din mail. Kommentarerna måste godkännas för att synas så det är ingen fara för den paranoida.

Jag måste säga att jag känner mig som en riktig bekräftelsehora när jag gör så här.

Steampunk

2010-02-07T23:42:00.002+01:00

Jag skulle verkligen vilja skriva en del om hur besviken jag är på vissa saker och ting här men eftersom sådant är svårt så tar jag och skryter lite istället.

En ny era har kommit!

2010-01-30T18:16:00.002+01:00

Den som vill fortsätta att läsa, vänligen lägg en kommentar här nere med din mailadress så faller du förhoppningsvis med i VIP-listan. Självklart så kommer jag inte offentliggöra adressen här, kommentarerna måste granskas innan de läggs upp.

Lite man gjort i helgen

2010-01-19T18:46:00.005+01:00

Jag prostituerade mig för en tågresa i helgen och det resulterade i mycket bra sällskap, mycket gott vin och lite pryttlar.

wgah nagl

2009-11-17T20:45:00.002+01:00

En kostym med dragkedja i ryggen
krokar i ansiktet
gördel för hållningen
kompass för att hålla riktning (UPP! Vad annars?!)

Runt, runt
med galler och blå plast
små stödjande tassar i gummi

Politiskt korrekt kaffe
i fläckiga koppar
damm och smärgel
på teknikens (vid)under

Sladdar till allt
hjul på resten
knuffas framåt
inte bakåt

Dragkedjan nyper
krokarna lossnar
rättstavningen misslyckas
små röda streck överallt

Siffror, tal, tid, nummer
ingen plats för andetag
valbenen skär in vid inkorrekt hållning
pennan skriker inte längre
bläcket har tystnat

Skydden är få
cirkeln liten med sluten dörr
murarna felaktigt byggda
skyddar mot onödigheter
inte nödvändigheter

Nödlösning, tröstköp
tvångsmatning, uppkastning
rak i ryggen och utan plåster
men ingen sårsprit

Krokarna raknar
sömmar spricker
skyddsnätet obefintligt
och ficklampan slocknar

Innan sängen

2009-11-01T22:53:00.004+01:00

Jag lyckades sy ihop tröjan med röd tråd och det blev faktiskt riktigt snyggt. Inte en chans att jag slänger den tröjan, måste ha varit underhållande att höra mig gnälla från båren om att de inte skulle klippa i trycket. Hah.

Det såg ut som om någon hade öppnat Skrutt med en konservöppnare.

Grill på framsidan? Strålkastare? Synlig registreringsskylt? BAH!

Säkerhetsbälte är en väldigt bra sak. Det ger även väldigt smakfulla blåmärken i fina färgskiftningar.

Vacuum

2009-10-15T11:59:00.003+02:00

Friheten är borta, tystnaden måste bli total. Jag skall skaffa mig en tjusig röd gummiboll med stjärnor på och sedan skall jag skruva fast remmar i den och spänna fast den runt mitt huvud.

När saker och ting händer framöver skall jag bita i bollen så hårt jag bara kan, tills jag har stjärnor på tänderna som aldrig lossnar. Sedan kan jag ta bort den och le med himlens all glans, le tills tänderna svartnar. Le och aldrig bita ihop igen, le utan röst, prata utan sång, dansa utan takt.

I ett litet tomrum har jag placerat mig själv med armarna i kors, rytmerna inkapslar mig och låter mig få ro. Sedan kommer det röster som stör, röster jag vill skall störa och sådana jag vill tona bort. Tonerna fångar in allt, överröstar allt och kväver det.

Kött och blod av smält sand

2009-09-30T19:47:00.002+02:00

Texten har funnits där i ett antal år nu, den har dalat upp och ned och min galla har förstorats i omskrivningar och talessätt. Ingenting har förändrat sig på det gångna året och ändå så märkte jag en stor skillnad. Det var som om jag var svårt sjuk eller utvecklingsstörd, på en annan nivå än alla andra, skör och ömtålig.

För mig är det inte konstigare än en förkylning (även om det hade varit lättare att bota) och jag är så van vid mig själv att det har blivit något som hör till, som en ful vårta eller en svulst. Jag försöker emellanåt att förstå allt men när det är för underligt så ger jag upp och lever runt det. Vad jag vet har jag aldrig använt något som en ursäkt för att slippa undan och om jag har gjort det kan jag troligen räkna det på min ena hand. Aldrig har jag velat stå i centrum och vrålat att alla ska titta på mig för att det minsann är synd om mig.

Ingenting har förändrat sig även om det har gjort det för alla andra även om jag har fullt förstående för att saker och ting kan uppfattas olika. Min humor är svart men jag var naiv nog att tro att det hade sjunkit in, inget har ändrat sig och jag säger fortfarande saker på samma allvar som innan. Den dagen jag tog på mig en kortärmad tröja var inte för att alla skulle peka och titta utan för att jag skulle acceptera faktumet och helt enkelt stå för mina egna (om än idiotiska och långvariga) val. Inte för att stå i centrum och vara ett föremål att tassa runt på tå för.

Det är smickrande men samtidigt förvånande att det skall göra så stort intryck efter så lång tid och det må vara idiotiskt av mig att jag tar samma omvägar som alla andra. Vad jag vet har jag inte cancer och jag tål att knuffas på utan att jag går hem och gråter för att världen är orättvis (däremot tenderar jag att lätt få blåmärken så skall det knuffas kan man alltid göra det i fina mönster). Den tid då jag med stor skam och grov ångest satt i skolan utan mina skyddande benvärmare och kallsvettades i den varma sommardagen är förbi och svaren finns bara ett frågetecken bort om så önskas.

Smickrande men ändå förringande skulle man kunna säga, en liten besvikelse men ändå en större förvåning över att det kan oroas så över en "förkylning". Jag har på mitt sätt varit öppen, jag har alltid använt ord som lindring i olika former och har inte speciellt mycket gränser kvar för vad jag kan berätta. Vad jag vet så har inte min intelligenskvot sjunkit på senare tid och mina leenden har alltid varit äkta även om de kan ha varierat i styrka. Den dagen jag ler utan att mena det, den dagen är det dags att börja undra.

"And now, something completely different."

Ghost division

2009-09-09T18:53:00.001+02:00

Nitarna må inte synas men de är fortfarande där

2009-09-07T22:02:00.002+02:00

I musik kan jag lyssna på mångt och mycket, ena dagen blir det blippig synthpop för att dagen efter kontra med sliskig låtsasopera och sedan avsluta med storbandsjazz. Det är nog lättare att räkna upp det jag inte lyssnar på för det mesta får åtminstone en eller två chanser innan jag ger upp även om det inte är mycket som kanske slutar i en riktig skiva.

Ändå är det något som jag alltid faller tillbaka till, där till och med min husgud David Bowie får stryka lite på foten även om det skär i hjärtat att säga det högt.

Hårdrock.

Denna härliga genre med skrikande gitarrer, rumlande trummor och vrålande herrar där underkläderna ibland kan tyckas sitta åt alldeles för hårt runt deras fortplantningsorgan är där jag hör hemma. Det är enkel musik, trygg och framförallt förbannat djävla bra. Texterna är oftast enkelspåriga med väl strukturerad form för att fastna i minnet och en hårdrockslåt utan gitarrsolo tror jag nog inte att det finns många av.

Det är faktiskt inte mycket musik som får mig att försvinna från världen så som den gör, den tar bort verklighetens surr och lämnar mig med djuriska rytmer som har fått de finniga tonårspojkarna att stampa i takt de senaste decennierna och den verkar aldrig dö. Som liten stod jag och stirrade förundrat på omslaget till Stay Hungry och suktade efter att få köpa den härligt stora vinylskivan men eftersom jag inte hade några finanser så hamnade den aldrig i samlingen på annat sätt än i mp3-form.

Den gången jag som svartklädd tonåring strosade ut på skogsvägarna runt Östansjö i höstnatten med Manowar i lurarna kommer alltid att vara ett av mina starkaste musikminnen, vinden blåste upp och fyllde mig totalt samtidigt som kulmen på Heart of steel dundrade till i hörlurarna. I några sekunder stannade jag upp och bara njöt för benen lydde mig inte, det enda jag kunde göra var att lyssna och få gåshud över hela kroppen med skinnrocken flaxande runt mina ben.

Det var Hail and kill som följde mig på Örebros gator där jag gladeligen mimade med och gjorde små diskreta slag med händerna och det var den som fick mig att uthärda alla dessa människor som verkade vara myggor som inte borde få finnas.

Och det är hårdrocken som räddar mig igen, låter mig försvinna in i min rymd med trummornas dån och sångarens hesa röst. Får mig att nicka i takt, stampa med foten, sträcka upp armarna i små utbrott av poser som inte går att låta bli.

Det är hårdrocken som räddar mig, om och om igen, fångar upp mig i strängarnas slingor, omvälver mig, gömmer mig.

Tack.

A taste of things to come

2009-09-04T21:14:00.001+02:00